När jag var liten var jag ganska ensam under några år när min storasyster hade börjat skolan. Då kom två små figurer till mig som höll mig sällskap och lekte med mig. De hette Korins och Korans. De var varken pojkar eller flickor och jag minns inte riktigt hur de såg ut, bara att vi hade väldigt kul. Jag pratade om dem hela tiden och mina föräldrar kallade dem för "Sussis låtsaskompisar". En del vuxna skrattade lite överseende åt mig, vilket gjorde mig ledsen, eftersom de var så verkliga för mig.
Jag har länge tänkt att jag skulle göra en barnbok med dem som huvudpersoner och här är den nu.
Kanske du också hade sådana vänner när du var liten. Kanske har du barn som pratar om sina osynliga vänner. Då vet du vad jag pratar om. Skratta inte bort dem, låt dem finnas! För mig betydde de väldigt mycket.
